Linutjansson

Att vara ryttare är inte alltid en dans på rosor. 98% av riden på hästryggen går det skit, men just den där 2% av tiden när det går bra,den är värd alla motgångar i världen! Jag var iväg och hoppade blåbärshoppning för Nina Sturesson förra veckan. Jag var nevös som tusan och skakade som ett asplöv på vägen dit. Jag har alltid varit feg för hoppning, som liten kunde man tro att jag vuxit fast i dressyrsadeln. Men när jag flyttade hit och fick Wilbert ändrades det. Med honom vågade jag allt. Finns nog ingen häst som betytt så mycket för mig som honom. Vem skulle tro att jag "dressyrtant" vid 13 års ålder, nu vid 25 års ålder har placeringar i deb och lätt fälttävlan, startat 1,20 hoppning och placeringar i 1,10! Att jag dessutom vågade på träning hoppa 1,55 kan jag knappt tro på själv, behöver jag säga att jag fegade ur när tränare höjde yttligare några centimeter... Hujeda mig! Men som de flesta vet lämnade Wilbert mig i maj 2010 för att bo hos fam.bredberg och sen dess har jag fegat ur igen :( Har bara ridit "bäbisridning", att skrutten sen var på bete i 3 månader och var konvalecent i 3 till har väl inte gjort att varken Skrutten eller jag utvecklats särskilt mycket detta år... Men åter till blåbärshoppningen! Trots att jag på vägen dit var fegisen själv gick det så förbannat bra! Passet var ett av de 2% passen som man aldrig vill sluta! Visst är jag ringrostig och behöver öva upp in avståndsbedömning och sits, men jag var inte ett dugg rädd! Skrutten skötte sig som en "gammel häst" hoppade allt lagomt, bjöd fint på hinder och bytte galopp när vi bytte varv <3 Älskade lilla häst. Han hade ju inte hoppat nått sen i maj 2011, och innan det har han ju knappt hoppat nått i hela sitt liv mer än löshoppning och de få skutt som vi han med på våren. Ändå skötte han sig så bra, härligt! "Den lilla skrutthästen kommer nog bli en svan så småning om, vänta ni bara!" För er som inte sett honom kommer här en länk till en liten filmsnutt från tidig höst. http://youtu.be/53MXTBziR_Q Vi ses!