Kommer så väl ihåg näre vi på mellanstadiet skulle börja äta lunch uppe i högstadiets matsal... läskigt! Alla stora vuxna nior var ju där. Hemska tanke om man dessutom skulle ta om och då skulle hamna mitt emellan två bjässar med moppemuch. Hujeda mig.

Sen när man själv va si så där 15år tyckte man ju att de där som gick på GYMNASIET var JÄTTE HÄFTIGA. Tänk så stora och vuxna de var! Häftigast av allt var ju att hänga på stan sent på kvällen och se alla stora som skulle till krogen. Coolt! Kunde stå en timme i flera minus bara för att vara utanför krogen när det stängde ,för att se när alla fulla människor kom ut, patetiskt!

Sen blev man själv gymnasie elev och fyllde 18. KROGEN! Det häftigaste av de häftigaste ställena, platsen alla snackade om! Tänk att där kom jag in,medans andra från skolan fick hänga utanför, moahaha tänk va kung man tyckte man var.


Till saken hör dock att någonstans här började den "coola" synen på älder personer ändras...


Minns så himla väl när jag var på Arena i karlstad som 18åring och såg ett gäng killar i 25års åldern stå och dansa på stora dansgolvet och tänkte :
Men blä va gamla dom är, fattar dom inte att de är för gamla för att hänga här?
Väx upp för fan!


Till detta här ju nu att jag själv snart är 25år och börjar inse att JAG är en av de där grabbarna på Arenas dansgolv... Känner mig inte en dag över 18 i sinnet men när jag blir omringad av den ena fjortisen efter den andra på krogen som skriker " Före jag ska ta studenten, fy fan va jag är bra" så spyr jag.
Är sanningen som sådan att jag börjar bli gammal på riktigt?


Här om dagen blev en av mina bästa vänner mamma till en liten son. Fick ett mms på den lilla gullungen. Men snacka om att jag är gammal nu när barndomsvännerna börjar skaffa familj.   Galet!
Till och med Lillsyrran är flera år före mig, med förlovning, hus, hund och unge har hon inte långt kvar till pension :P och då är jag fortfarande äldre i siffror...

Jag känner att jag är ganska nöjd med livet och den jag är, så jag tänket fortsätta rokkarumpa på bratt och bli fjortisfull då och då,  tills jag blir utsläng pga en övre åldersgräns. Så de så!


Grattis till bäbisen älsklings Pammis! Du kommer bli världens bästa mamma!
Och jag ska tvinga den lilla killen att bli ridgrabb! :)


Som sagt jag ska aldrig växa upp... haha Emil kommer bli såååå glad när han ser detta.

Jag anser själv att jag är en person som oftast har ett leende på läpparna. Men jag börjar bli så jävla trött på att se mitt nylle på kort. Det kankse inte är någon annan som ser någon skillnad men jag ser det där varje gång, den där jävla heffaklumpen på underläppen.

Den sista oktober 2007 skulle jag klippa en lektionshäst som aldrig blivit klippt förut. han var lite spänd så vi bremsade honom. klippte halva halsen, magen och bogen. Sen skulle jag klippa mellan frambenen. Lutade mig fram för att se till att inte nypa honom i skinnet, sen hände allt så fort.

Minns hur jag stod dubbelvikt jämte hästen med ena handen för munnen och klippmaskinen i den andra. Stängde av klippmaskinen och kände med tungan att jag hade grus i munnen (läs tandflisor)
När jag sen lugnt och harmoniskt gick till toaletten insåg jag plötsligt att jag faktiskt hade blivit sparkad när hästen hade rest sig på bakbenen och att mitt ansikte inte såg som det en gång  hade gjort.

Sparken resulterade i att ena framtanden var insparkad och låg paralell med gomen, den andra framtanden var grus och att att min underläpp var kluven mitt i tu. När jag skulle försöka prata delade sig läppen gång på gång åt varsit håll.

Jag tog inte det hela så allvarligt jag menar det finns ju sjukvård. De fick sy ihop mig med x antal stygn, jag fick "låtsas tänder"  och sen gå med tandställning ett tag, men jag levde ju. Sparken kunde ju träffat någon annanstans och då kanske jag inte skulle suttit här idag. 

Men tillbakat till det där med leende. Allt läkte inte som det skulle och på varenda j-vla kort där jag ler ser jag den förbannade ärrbildningen som blivit i underläppen. Den gör att läppen är sned, att jag inte har full känsel och att jag får en lilaknöl så fort det blir kallt. Har jag otur så blir den även vit på sommaren när jag ler och då sys även ärret från där de sydde.

Visst kan det låta fjantigt att störa sig på något som kanske bara jag ser/tänker på men jag bara HATAR det! och varje gång jag ser mig själv i spegeln eller på kort blir jag påminnd om att jag inte ser ut förut...



Här är jag på sjukhuset och har just "slitit" rätt ena framtiden, näsan börjar svullna...


Här är jag ihop sydd och fått "tandställning" snyggt värre

Har varit allt annat än vanlig.

Onsdagen blev hel skum.
Skulle ha inskrivning som vanligt kvart i sex, då kommer en av mina elever och säger "Lina, jag tror Sonette blöder i munnen..."
Då barn alltid överdriver så tänkte jag , jaja hon har väl problem med en tand eller så... visst! Öppnade munnen på den stackars ponnyn för att se att hennes halva tunge var av! Ett rejält jack som slutade med att jag fick panikringa in en vikare, tvinga Lollo att ha en extra lektion och låna ankans bil för att köra till djursjukhuset! Japp  de va min kväll det haha Tog över en timme att bara sy ihop tungan.
Tjejen som upptäckte blodet det va söt, "Lina, jag ska inte rida Sonette va?" haha nej tror inte att det är så lämpligt.

Sen har det gått miljonsteg framåt med Ettan. Skrittar och travar på volt och fyrkant på mina kommandon, äntligen. Lina står/går i mitten med lång longerlina för säkerhetsskull. Men jag tror hon är lika shockad som jag över vad duktig hon blivit. Kul med framsteg.


Tränade för Stefan Jansson igår igen, var lika nöjd denna gång som förra gången. Äntligen är det nån som skäller på min sits! Om jag ska vara ärlig så har nog ingen kommenterat min sists på så länge jag kan minnas, jo på talang till topp uttagningen. Känns härligt att bli påmind så att jag har något att förbättra. Bärra var nog inte lika nöjd med träningen, han undrade mest vart alla bommar och hinder var :)


Gårdagskvällen spenderades med darlingen, hemmagjord pizza och en flaska vin. När Emil sen skulle iväg och jobba somnade jag gott på soffan med Paddie på magen. Mys.

Nästa helg är det tävling igen, en vecka på mig att ladda till tusen. Ska försöka att slippa jumboplatsen denna gång med... dressyr är INTE vår grej, men jag kan ju önska.


Bärra och jag, Mimmi hade just fått sin systemkamera och tränade på att fota när jag red

Framhoppning för terrängen i gärds, Bärra när han är som lyckligast :)