Linutjansson

Wincent 2007-2014 e.Loredes - Winnie -Electro den finaste hästen i himlen.

 

Det gör ont i mig bara att tänka tanken att jag aldrig mer kommer få se dig igen, få klappa, dig, få borra in näsan i din päls, pussa på din mule eller krama din hals. 

Aldrig hade jag kunnat ana hur fruktansvärd känsla det skulle vara när allt var över. 
Så många år vi kämpat, så många år vi undrat vad som var fel. 
I efterhand undrar jag vad som orsakade vad, har du haft ont hela tiden?

Känner mig hemsk för att jag bett dig om saker som för dig kanske var omöjliga, samtidigt som jag känner mig hemsk för att jag satte stopp för allt.

 

Många tänker säker, "men det är ju bara en häst".

Men för mig är/var det inte bara en häst. Han var en familjemedlem, någon jag älskar med hela mitt hjärta. Han var MIN häst, min älskade skrutten. Min första egna häst. 

 

För de som inte är insatta så har skrutten varit mycket speciell, på alla plan, det ena problemt har avlöst det andra. Men nu det sista så hittade man Artros C6-C7 i halskotpelaren, något som inte går att bota.

Jag kunde heller inte längre ha honom på bete då han till skillnad från de andra tjugo gick ner i vikt i samma takt som de andra gick upp. Att ställa honom på box var heller inget alternativ, med sin boxvandring visade han tydligt sitt avsky till att bli instängd. Vill tro att det var det enda rätta för honom. 

 

 

Mitt huvud säger att jag tagit rätt beslut, men mitt hjärta säger något helt annat. Jag känner mig fruktansvärd, som om jag har svikit honom. Tror jag gjort allt i min makt för att han ska ha det bra, men ändå är känslan i kroppen så fel. Sorg. Så mycket sorg, så många tårar, så stor saknad. 

 

Jag såg hur de vandrade bort till gräset, hur han fick beta en stund sen, hur de tog med en grästuss till honom och sen gick in i rummet. 

Jag gick dit när allt var över, tog ett sista adjö av min vackra älskade häst. Min skrutt <3