Tänk positivt, tänk positivt. 
Nej just nu är inget positivt. 
Lägger mig under täcket igen, låter tårarna komma. 
Inte ens "fake it until you make it" fungerar. 
Har provat ända sen olyckan, tänk positivt, var glad, för vad?!?
Nu orkar jag inte längre. 

Jag är inte glad, jag är ledsen som fan. Jag grinar som ett litet barn. 



När tre sjukgymnaster oberoende av varandra säger att de tror jag kan börja rida igen i januari kanske det är sant. 

När de alla säger att axeln inte tillräckligt stabil ännu för att utsättas för yttrekrafter  kanske det oxå är sant.

De säger alla att om jag börjar rida och jobba för tidigt är risken stor att allt börjar om igen...
Back to juli 2015 och ännu ett halvår...
Bara tanken ger mig kalla kårar.


Vid olyckan.
"Operation nr.2, ja eller nej? Oavsett är det 6 veckor innan du är igång igen. Med operation kommer du bli som vanligt, utan kommer axeln hoppa ur så fort nån drar i din arm, svårt val?"

Vid utskrivning från sjukhuset.
"Nej rida kan du göra tidigast om 12 veckor"

Hos tre sjukhymnaster Sverige/Tyskland 
"Nej minst 6 månader innan du kan rida och jobba igen, axlar är väldigt komplicerade, det tar tid. Du kommer aldrig få samma rörlighet som innan, iallafall inte i utåtrotation, men det spelar inte så stor roll. "
Tycker inte du nej! Det är inte du som blivit undanhållen sanningen om å om igen. För mig spelar allt ni säger roll! 



Min kropp å själ vill gärna upp på hästryggen idag.
Mitt huvud säger utsätt dig inte för risker för tidigt! Är det värt att riskera 6 månader till? Vänta tills du fått klartecken. 



Så snälla, sluta fråga när jag kan rida igen och sluta säg att jag borde prova redan nu. Orkar inte. 
Mitt inre slåss redan med sig själv. 
Vet inte själv vad som är bäst. 



Då befinner jag mig i metropolen menslage i min super fina lägenhet som vore perfekt om det inte vore så att den luktade... bajs. Att spola avloppet två gånger om dagen och spreja tonvis av luktagott produkter i badrummet hjälper tyvärr inte :/ Ägarna har dock lovat att se över saken, så jag hoppas det sker snart innan hela jag börjar lukta det samma :P

Dagarna här är lika långsamma som de var hemma i sverige när jag var sjuk. Enda skillnaden är väl att jag inte har nån älskling som kommer hem så snart han kan å pysslar om mig, något jag iof kan sakna.


Mitt stora mission just nu är att kunna schamponera huvudet med båda händerna, att kunna sätta upp mitt hår i en tofs och kunna klämma en finne med båda händerna om en sådan skulle uppstå. Små saker som helt enkelt är omöjliga just nu. Tårar av frustation kommer mer som regel än undantag när jag kämpar mot att bli en vanlig människa igen.
 

 
Mina meningsfulla dagar...
 
*Sovmorgon, tydligen något jag behövt efter två år på strömsholm för hujeda mig vilken sjusovare jag blivit.

*Sen är det dags för sjukgymnasik hemma, något som förövrigt är blandat med skräckblandadförtjusning eftersom jag känner framsteg men får så förbannat ont.
 
*värktablettintag och frukost
 
*Checka av facebook, instagram, nu även twitter (har man inget bättre för sig så...)
 
*Göra absolut ingenting, vilket ofta är meningslöst surfande.
 
*Lunch (om jag orkar laga nått, blir inte så hungrig av att inte göra någonting)
 
*värktablettintag

*sjukgymnastik hemma igen, ångest åter igen. jävla axel.
 
*promenad till stallet, måste ju röra på den där växande ladgårddörren till röv...
 
*Sitter i ridhuset, kollar på när alla fina hästar trimmas, inspereras och mår sen skit för att jag inte kan rida själv. Kan jag ens rida efter så här lång tid? hur gör man? Får hoppas att det är som att cykla, har man en gång lärt sig så sitter det i. 

*Försöker snappa upp några ord på tyska, tycker jag fattar en hel del, blir lite stolt, sen kommer Chefen och pratar tyska med mig å jag fattar precis nada. Å ja! det händer varje dag. Kan man gå en intensiv kurs i tyska? Vill ju tror att jag kommer lära mig, Men jag är inte nån naturbegåvning direkt...
 
*Sen tar jag mig hem på ett eller annat sätt
 
*äter nått onyttigt, eller nått nyttigt, de beror på humör :P
*Sjukgymnastik här hemma igen... oftast stel som fan efter att jag haft den "hängandes"
 
*sitter på massa köp å säljsajter och shoppingsajter. Lägger ner massor i "kungvagnen"för att sen inse att jag inte har råd att köpa nått alls. Å vips så ha flera timmar gått å klockan slår 22.00

* Då kan jag kolla på det otroligt IQ befriande programmet Paradise hotel, (tyvärr bara tre dagar i veckan) då inser jag att jag är gammal men fasineras så över hur människor är funtade så jag kan ändå inte kan sluta titta. "Varför kallas du mos? För när tjejerna har varit med mig har de blivit mosade" WTF??? vem säger ens så? hahaha
 
*värktablettintag, sen läggdags och hoppas att jag får sova en natt utan smärta från axeln.



 Längtar så innerligt efter ett vanligt liv igen, ett liv som innebär att jag kan rida, träna och tävla. Att få sätta upp mål för "mina" hästar, att få se dem utvecklas, att få fortsätta utveckla mig själv. att varje dag få göra det jag älskar mest, sitta i sadeln och få hästarna att dansa.
 
 
När ska jag få inviga mina nya ridbyxor? och den stora frågan kommer de passa den här knubbisen efter månader utan regelbunden motion? Kanske skulle börja löpträna även fast jag hatar det...