Nu börjar det dra ihop sig. 
Lagomt tills att jag lyckads varva ner och njuta av ledigheten ska jag snurra upp hjulet och åka tillbaka till strömsholm. På torsdag är det dags att återvända till ridsportens mekka, mitt andra hem. 
 
Är lite nervös. Vet att jag kommer ha Mexx hela året, men vilka fler hästar jag ska rida har jag ingen aning om. Vill tro att jag får behålla några hästar från förra året, men jag vet inte. Det här är ju mitt "jobb" nu. På ett jobb kan det alltid ske förändringar, strömsholm är inget undantag, det är bara att gilla läget. Samtidigt är varje häst är en ny utmaning och en ny erfarenhet som förhoppningsvis gör mig till en bättre ryttare. 
 
 
Motivationen är på topp. 
Inför det kommande året ska jag göra vissa förändringar, som förhoppningsvis kommer leda till något bra. 

Efter att jag sett filmerna från föregående år inser jag att det är dags att ta tag i min sits, hand och hållning. 
Detta genom att medvetet sitta, stå och gå med bättre hållning
(ser ni mig vandra omkring som en hösäck, slå till mig!!)
Har även fått övningar på gymmet av min älskade som ska göra mig starkare i både bål, axlar och rygg.
 
Sen måste jag lära mig bli mjukare i handen, hitta den där käslan av att alltid rida med en skör sytråd i handen och framförallt, lära mig lätta av i lagom dos vid rätt tillfälle!
Lättare sagt än gjort, men jag tänker att om jag är medveten om problemet är det lättare att rätta till det :)

Sist men definitivt inte minst, ska jag ta börja jobba med mentalträning. 
Mitt egna huvud är min största fiende. Jag sätter upp så många egna mentala spärrar.
Rädslan att förlora tar över viljan att vinna. Det ska bort!!!
Fake it until you make it.
Är man inte bäst får man tala om det för sig själv tillräckligt många gånger tills man själv tror på det :) 
Lite som stig helmer "jag kan flyga, jag är inte rädd"
"Jag kan rida Intermediaire och jag kommer göra det bra"
 
Men jag är ju envis som en åsna, så det SKA gå! :D
 
RS Mexx sto född.2003 e.Rubinrot u.Mulberry u.e.Maistic-Maraton äg.Ridskolan Strömsholm AB
 
 
 
 
 
Wincent 2007-2014 e.Loredes - Winnie -Electro den finaste hästen i himlen.
 
Det gör ont i mig bara att tänka tanken att jag aldrig mer kommer få se dig igen, få klappa, dig, få borra in näsan i din päls, pussa på din mule eller krama din hals. 

Aldrig hade jag kunnat ana hur fruktansvärd känsla det skulle vara när allt var över. 
Så många år vi kämpat, så många år vi undrat vad som var fel. 
I efterhand undrar jag vad som orsakade vad, har du haft ont hela tiden?
Känner mig hemsk för att jag bett dig om saker som för dig kanske var omöjliga, samtidigt som jag känner mig hemsk för att jag satte stopp för allt.
 
Många tänker säker, "men det är ju bara en häst".
Men för mig är/var det inte bara en häst. Han var en familjemedlem, någon jag älskar med hela mitt hjärta. Han var MIN häst, min älskade skrutten. Min första egna häst. 
 
För de som inte är insatta så har skrutten varit mycket speciell, på alla plan, det ena problemt har avlöst det andra. Men nu det sista så hittade man Artros C6-C7 i halskotpelaren, något som inte går att bota.
Jag kunde heller inte längre ha honom på bete då han till skillnad från de andra tjugo gick ner i vikt i samma takt som de andra gick upp. Att ställa honom på box var heller inget alternativ, med sin boxvandring visade han tydligt sitt avsky till att bli instängd. Vill tro att det var det enda rätta för honom. 
 
 
Mitt huvud säger att jag tagit rätt beslut, men mitt hjärta säger något helt annat. Jag känner mig fruktansvärd, som om jag har svikit honom. Tror jag gjort allt i min makt för att han ska ha det bra, men ändå är känslan i kroppen så fel. Sorg. Så mycket sorg, så många tårar, så stor saknad. 
 
Jag såg hur de vandrade bort till gräset, hur han fick beta en stund sen, hur de tog med en grästuss till honom och sen gick in i rummet. 
Jag gick dit när allt var över, tog ett sista adjö av min vackra älskade häst. Min skrutt <3
 
 
 
 
 
Carro min fina vän! Jag börjar då rynkor, helt galet jag börjar bli gammal! 
Men vet du vad? Jag önskar att vi kunde stå här nu peka på varandras rynkor skratta och säga att vi nog duger som vi är ändå 😊

Men så kommer det aldrig att bli, du kommer för alltid ha den där babystjärten till hy med det lekfulla smilet som bara du kunde ha.
Medan jag själv får förvandlas till en gammel tant, en resa som jag får göra utan en av mina finaste vänner!

10 år har nu gått och jag saknar dig ska du veta! 
Jag saknar dig så det gör ont vissa dagar. 
När Emil friade ville jag så gärna berätta för dig, så som jag gjorde för de andra tjejerna, dela min glädje med dig.
Så det gjorde jag idag vid din grav, och jag tror nog banne mig du log ner mot mig. Älskar dig och saknar dig!