Tänk positivt, tänk positivt.
Nej just nu är inget positivt.
Lägger mig under täcket igen, låter tårarna komma.
Inte ens "fake it until you make it" fungerar.
Har provat ända sen olyckan, tänk positivt, var glad, för vad?!?
Nu orkar jag inte längre.
Jag är inte glad, jag är ledsen som fan. Jag grinar som ett litet barn.
När tre sjukgymnaster oberoende av varandra säger att de tror jag kan börja rida igen i januari kanske det är sant.
När de alla säger att axeln inte tillräckligt stabil ännu för att utsättas för yttrekrafter kanske det oxå är sant.
De säger alla att om jag börjar rida och jobba för tidigt är risken stor att allt börjar om igen...
Back to juli 2015 och ännu ett halvår...
Bara tanken ger mig kalla kårar.
Vid olyckan.
"Operation nr.2, ja eller nej? Oavsett är det 6 veckor innan du är igång igen. Med operation kommer du bli som vanligt, utan kommer axeln hoppa ur så fort nån drar i din arm, svårt val?"
Vid utskrivning från sjukhuset.
"Nej rida kan du göra tidigast om 12 veckor"
Hos tre sjukhymnaster Sverige/Tyskland
"Nej minst 6 månader innan du kan rida och jobba igen, axlar är väldigt komplicerade, det tar tid. Du kommer aldrig få samma rörlighet som innan, iallafall inte i utåtrotation, men det spelar inte så stor roll. "
Tycker inte du nej! Det är inte du som blivit undanhållen sanningen om å om igen. För mig spelar allt ni säger roll!
Min kropp å själ vill gärna upp på hästryggen idag.
Mitt huvud säger utsätt dig inte för risker för tidigt! Är det värt att riskera 6 månader till? Vänta tills du fått klartecken.
Så snälla, sluta fråga när jag kan rida igen och sluta säg att jag borde prova redan nu. Orkar inte.
Mitt inre slåss redan med sig själv.
Vet inte själv vad som är bäst.
Kommentera