Jag anser själv att jag är en person som oftast har ett leende på läpparna. Men jag börjar bli så jävla trött på att se mitt nylle på kort. Det kankse inte är någon annan som ser någon skillnad men jag ser det där varje gång, den där jävla heffaklumpen på underläppen.

Den sista oktober 2007 skulle jag klippa en lektionshäst som aldrig blivit klippt förut. han var lite spänd så vi bremsade honom. klippte halva halsen, magen och bogen. Sen skulle jag klippa mellan frambenen. Lutade mig fram för att se till att inte nypa honom i skinnet, sen hände allt så fort.

Minns hur jag stod dubbelvikt jämte hästen med ena handen för munnen och klippmaskinen i den andra. Stängde av klippmaskinen och kände med tungan att jag hade grus i munnen (läs tandflisor)
När jag sen lugnt och harmoniskt gick till toaletten insåg jag plötsligt att jag faktiskt hade blivit sparkad när hästen hade rest sig på bakbenen och att mitt ansikte inte såg som det en gång  hade gjort.

Sparken resulterade i att ena framtanden var insparkad och låg paralell med gomen, den andra framtanden var grus och att att min underläpp var kluven mitt i tu. När jag skulle försöka prata delade sig läppen gång på gång åt varsit håll.

Jag tog inte det hela så allvarligt jag menar det finns ju sjukvård. De fick sy ihop mig med x antal stygn, jag fick "låtsas tänder"  och sen gå med tandställning ett tag, men jag levde ju. Sparken kunde ju träffat någon annanstans och då kanske jag inte skulle suttit här idag. 

Men tillbakat till det där med leende. Allt läkte inte som det skulle och på varenda j-vla kort där jag ler ser jag den förbannade ärrbildningen som blivit i underläppen. Den gör att läppen är sned, att jag inte har full känsel och att jag får en lilaknöl så fort det blir kallt. Har jag otur så blir den även vit på sommaren när jag ler och då sys även ärret från där de sydde.

Visst kan det låta fjantigt att störa sig på något som kanske bara jag ser/tänker på men jag bara HATAR det! och varje gång jag ser mig själv i spegeln eller på kort blir jag påminnd om att jag inte ser ut förut...



Här är jag på sjukhuset och har just "slitit" rätt ena framtiden, näsan börjar svullna...


Här är jag ihop sydd och fått "tandställning" snyggt värre

1 kommentarer

Mikaela

19 Apr 2010 09:19

Jag tänker aldrig på ditt ärr,men jag förstår din irritation. Jag är likadan. Men vet du vad socker? Du ser det mycket mer än alla oss andra, och de sägs att ärr ger karaktär :) Puss

Kommentera

Publiceras ej